’Mamman som slutade skratta’, så kallar Maria sin historia.
Maria har haft återkommande depressioner under sitt liv, den första när hon var 14 år. Skammen är så stor så hon gömmer sig bakom sin glada mask för att ingen ska ana hur dåligt hon mår. Men inombords så fräter känslorna som inte kommer ut. Mitt i livet blir upplevelsen så outhärdlig att hon börjar planera hur hon ska få slut på sin smärta och avsluta sitt liv.
Samtidigt lever hon med en mamma som har depression stora delar av livet. Ur ett anhörigperspektiv delar Maria hur svårt det är att leva nära sin mamma, vilka tankar och känslor som följer henne och hur hon hela tiden anpassar sig. Mamman avslutar sitt liv och för Maria, som hittar sin mamma, följer en svår tid. Men det innebär också en vändpunkt när hon tydligt ser hur hon själv är på väg åt samma håll. Hon förstår att hon behöver göra allt för att bryta mönstret.
Maria berättar om hur hon fann vägar till ett bättre mående och om verktygen hon fortfarande använder för att må bra i livet. Hon vill visa på hur öppenhet och samtal kan bidra till förändring. Hennes berättelse är personlig, gripande, modig och tydlig. Hon delar generöst med sig av tankar och känslor och hon lyfter viktiga frågor om stigma och självstigma.




