När jag fick min autism bekräftad började jag acceptera mina egenheter. Sakta men säkert har jag fått tillbaka bit för bit av mig själv. Nu strävar jag efter att hitta ett sätt att leva där mina förmågor kan få komma fram.
Jag föddes i vecka 26, och var därför “extremt för tidigt född” (före vecka 28). Min första tid i livet inom intensivvården var kritisk. Trots det klarade jag mig bra och utvecklades i normal takt under barndomen. Jag hade lätt för mig i skolan och hungrade efter kunskap. När jag blev äldre och förväntades klara mer kom allt fler av mina svårigheter upp till ytan. Min psykiska ohälsa ökade och jag blev frustrerad över att vissa saker bara ”inte gick” utan att jag visste varför. Tyvärr krävdes det några fler motgångar tills det inte längre fanns någon uthållighet att ta ifrån och då blev jag utmattad.
Jag sökte vård inom psykiatrin och efter många om och men fick jag vid 23 års ålder diagnosen autism (nivå 1-2).
Idag får jag mycket stöd från samhället och har börjat luta mig mot diagnosen. I nuläget återhämtar jag mig från en utmattning och förstår allt mer vad jag behöver för att må bra.
Som Hjärnkoll-ambassadör förmedlar jag vikten av att ta tecken på psykisk ohälsa på allvar och inte låta obehaget byggas upp under lång tid. Jag berättar även om varför diagnosen blev så viktig för mig, och hur just min autismprofil ser ut med tanke på min för tidiga födsel och känslighet för psykisk ohälsa.
