Jag heter Agneta och är rehabiliterad f.d patient, tidigare aktiv präst. Jag har något att berätta.
Jag vill berätta, inte så mycket om hur jag blev sjuk när jag var i 30-årsåldern. Inte heller vill jag säga så mycket om diagnoser som borderline eller bipolaritet, eller envist självskadebeteende. Eller hur min paniska skräck för ensamhet fick mig att ta till självskadande för att inte bli övergiven/ensam igen. Och inte om de 20 år det tog för mig att ta mig igenom helvetet.
Jag vill berätta om hur jag kom ut på andra sidan. Hur jag idag lever ett fullvärdigt liv i ett hus på landet som är sprängfyllt med hundar och katter.
Jag vill berätta om hur mycket fyrbentingarna betytt för min återhämtning. Hur mycket skogen runt knuten fyller mina lungor med friskt liv.
Jag vill berätta om hästarnas fantastiska läkande förmåga.
Det jag vill säga är att det här har varit MIN väg. Den fungerar säkert inte för alla men, tack och lov, har den varit min räddning.
Det finns många som berättar om hur det är att vara psykiskt sjuk, det finns också initierade berättelser om vägen ut och vidare. Jag har en.
Det känns också som en viktig komponent att det idag är 5 år sen jag till sist stängde den där dörren till psykavdelningen bakom mig. Jag har under de här åren fått alltmer distans till det som hände och hur det gick.
Låt mig komma och berätta för er om min väg tillbaka.
