Jag försökte överleva genom att svälta mig själv som 17åring och försökte leva genom att hetsäta.

I min föreläsning berättar jag om hur jag började självsvälta mig som 17åring och hur jag idag kan se att det egentligen handlade om sår inom mig som kom långt tidigare. När jag inte längre orkade eller blev mött med det som jag innerst inne längtade efter kom självkontrollen och anorexin och tog min hand i ett rop på hjälp. Det började med en sundare livsstil som snart innebar att anorexin var allt som min värld handlade om. Känslan av att jag måste prestera för att vara värdefull riktades nu mot kosten och kroppsfixeringen. Det duktiga kom igen i en annan form.

När omgivningen upptäckte mitt självsvälts-program som pågick non stop på insidan  blev jag remitterad till BUP. Jag blev som en vante, runtskickad på olika möten utan att jag själv var medveten om vad som egentligen hände. Jag hör inte min egna röst när jag tänker tillbaka, jag hör hur det pratades om mig. Tiden där minns jag mest som ett svart hål, jag rasade i vikt och slutade ta in min omgivning. I efterhand kan jag se att ju mer vård jag fick, ju sjukare kände kände jag mig och det var ingen som hörde mig på djupet. Jag ville inte vara sjuk, jag visste bara inte hur jag skulle ta mig till en annan plats. Ingen annan verkade veta det heller. Jag minns mest kaotiska möten där jag kände mig utlämnad och utpekad med minnesglimtar av panikångest där jag bara skrek rakt ut.

När jag fyllde 18 år bestämde jag mig för att välja livet igen, jag hamnade på en sluten avdelning på psykiatrin och mötte min största rädsla, att börja äta igen. Tidigt efter det hamnade jag i en problematik med hetsätning istället, det enda verktyg jag fick med mig var att äta, så jag åt. Smärtan på insidan var ju fortfarande den samma.

Den stora vändpunkten kom när jag träffade min flickvän som jag lever tillsammans med idag, hon blev en stor del i min läkning. Hon kom in och såg bortom allt, såg mig för den jag var och mötte mig med kärlek och acceptans. Plötsligt behövdes inte längre ätstörningen och den tappade sin laddning. Istället började vi en resa tillsammans med att läka ihop det innersta. Under resan med min flickvän har jag insett att det inte är förrän grundorsaken blir läkt som den verkliga självkärleken kan komma tillbaka igen och för det behöver vi varandra.

Jag är ambassadör på Hjärnkoll för att jag vill sprida kunskap och dela vikten av att se bortom symptomen där fokus oftast hamnar. Vikten av att se människan där bakom och dess historia. Genom att dela min kan jag visa hur livet kan ta form om det saknas.

Jag vill dela vikten av att bli sedd som människa med allt vad det innebär. Låt oss höja taket på det som anses vara normativt, höj det så att alla får plats.

Hade jag haft en förståelse för känslolivet, hur det är att ha behov som människa och vetat hur jag skulle sträcka ut en hand hade jag aldrig behövt vara så ensam och i en ätstörnings problematik i så många år. Vi behöver varandra när vi själva inte längre orkar eller kan se oss själva mer.

Mer om Agnes:

Lyssna på Agnes i Samtal i St Paul

Kärleken till min flickvän hjälpte mig att läka min ätstörning

Läs Agnes bloggvecka på Våga Prata:

Agnes Blogg

Läs Agnes berättelse på Våga Prata:

Min flickvän läkte min ätstörning